Daniel ”Dan” Andersson föddes den 6 april år 1888 i skolhuset i Skattlösberg. Hemmet var fattigt och han fick tidigt börja arbeta i skogen som kolare. Sin viktigaste skolning fick Andersson i folkrörelserna. Dan Anderssons dikter handlade om fattigdom och mystik men även om matrealism och naturalism. Andersson var verksam som lärare och ombudsman i templarorden samt journalist på Ny Tid i Göteborg. Anderssons dikter blev populära och många blev också tonsatta efter hans död, en bland de mest kända är ”Omkring tiggarn från Luossa” som låg 52 veckor på svensktoppen åren 1972 - 73 med den då kända musikgruppen Hootenanny Singers. Dan Andersson avled tragiskt under sin nattsömn på ett hotellrum i Stockholm den 16 september år 1920.

Jag väntar……….

Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,

medan stjärnorna vandra och nätterna gå.

Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida -

den käraste, den käraste med ögon blå.

Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma

och drömde om ett skälvande, gäckande skratt,

jag trodde jag såg den mest älskade komma

genom skogen, över hedarna en snötung natt.

Glatt ville jag min drömda på händerna bära

genom snåren dit bort där min koja står,

och höja ett jublande rop mot den kära:

Välkommen du, som väntats i ensamma år!

Jag väntar vid min mila medan timmarna lida

medan skogarna sjunga och skyarna gå.

Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida -

den käraste, den käraste med ögon blå.

Dan Andersson (1915)

ANALYS

Jag ser framför mig en ensam man sitta vakt vid en kolmila långt in i djupaste skogen, långt från bebyggelse och mänsklighet. En plats där röken ligger tung och en doft av tjära sprider sig vida omkring. Han sitter vid brasan, de andra kolarna har intagit sin nattliga sömn och det enda han kan kommunicera med är sina egna tankar. I denna tidlöshet han befinner sig i övergår hans tankar och längtan till en dröm som han vill skall besannas. ”Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida den käraste, den käraste med ögon blå”.

Enligt min tolkning tror jag detta är en självbiografi där författaren själv har suttit vakt vid en kolmila. Dikten är skriven i jagform och nutid den innehåller korsrim som bära – kära, lida – vida. Dikten har fem strofer med fyra versrader i varje strof. Anaforer; Den käraste – den käraste och jag trodde – jag såg. Substantiv; koja och blomma, verb; väntar, drömde, vandrade och sjunga. Det finns besjälning i texten som stjärnorna vandrade, skogarna sjunger och skyarna gå.

// Kenneth