Kärlek och stålull av Lisbeth Pipping
Den handlar om Lisbeth och hennes yngre systrar som lever med en mamma som är lindrigt utvecklingsstörd och en pappa som hellre väljer att dricka alkohol, än att ta hand om barnen trots att han älskar barnen.
Dem har en svår uppvekst och har det inte bra som barn, till exempel Lisbeth då som måste ta hand om moren och sina yngre systrar och inte får vara barn själv utan mera en föräldrer. Ett citat som jag tog ur boken och tyckte var trist att läsa.
“ Om jag kunde spola tillbaka tiden, om jag kunde få en bit barndom att göra om, skulle jag vilja vara fyra år. Det är mitt i natten, det är mörkt ute och det finns så många konstiga ljud som skrämmer mig. En mardröm har väckt mig. Jag tar med mig min nalle och ålar ner på det kalla golvet. Värmen från mitt varma täcke försvinner från min kropp och jag står stilla mitt i rummet en stund för att vänja ögonen vid mörkret. Sedan tassar jag över det kalla golvet på mina nakna små fötter fram till mammas säng. Hon vaknar utan att jag behöver peta på henne. Hon känner på sig att jag står där i mörkret. Hon tittar på mig och sedan säger hon: “ Älskade barn, kan du inte sova? Har du haft en dum dröm nu igen?” Mamma lyfter på sitt täcke så att jag kan krypa ner bredvid henne och jag får ligga innerst där det är varmast och skönast. Hon stoppar om mig och jag får ligga på hennes arm. Hela jag blir varm i kroppen och medan mamma klappar mig på huvudet säger hon: “ Nu är det bra, Lisbeth, nu är mamma här, det var bara en dröm vet du. Inte alls på riktigt, sov nu gott, älskade unge”.
Men jag har inga sådana minnen av hur det är att vara ett litet barn. Jag kan inte helt och fullt förstå hur det känns. Hur känns trygghet för ett barn? Hur är det att ha en mamma som skyddar och tröstar? Hur är det att inte vara ensam? Hur känns det att slippa vara rädd? Hur känns det att få vara mätt? Jag fick själv vara mamma när jag var liten, jag tvingades trösta och skydda min egen mamma. Min barndom är förlorad för mig, den går inte att göra om”.
Ett barn måste få känna sig älskad av sina föräldrar, få respekt, känna sig trygga och slippa vara rädda, få tröst när dem behöver det och få mat så dem blir mätta! Och dem ska slippa ta hand om oss som är föräldrar för det är vi som ska ta hand om dem.
Barn ska få vara barn, med lek och ha roligt, lära sig saker, växa upp med föräldrar som kan vara där för dem.
Jag tycker den boken här är absolutt läsvärd, det är en stark historie och man får många olika tankar, och jag kan säga att jag satt med tårar i bland eller ganska ofta. Men om man läser den så kanske man också kan få en annan uppfattning av människor som har det svårt och har upplevt eller kanske upplever sådana saker.
//Cathrine Løkka Solheim
