O Tysta Ensamhet

O tysta ensamhet, var skall jag nöjen finna?

Bland sorg som ingen vet skall mina dar förrinna.

En börda tung som sten mig möter vart jag går.

Bland tusen finns knappt en, som kärlek rätt förstår.

Det är den tyngsta sorg, som jorden månde bära.

Att man skall mista bort sin allra hjärtans kära.

Det är den tyngsta sorg som solen övergår.

Att man skall älska den man aldrig nånsin får.

Ett rent och ädelt sinn, en dygd som ensamt blänker,

en mun som talar ett med allt vad hjärtat tänker.

Jag tror en sådan vän är mer än mycket rar.

Var skall jag finna den som dessa dygder har?

Emellan dig och mig där tändes upp en låga

där tändes upp en eld som är en daglig plåga.

Hur skall jag dämpa den vet jag alls ingen rå´,

jag sörjer till min död om jag dig ej kan få.

Det är en fantastiskt vacker och vemodig sång. Sisel Kyrkebo gör den rättvisa...

O Tysta Ensamhet är egentligen en folkvisa eller skillingetryck, skriven av Olof von Dalin (1708-1763). Den kallas också Visa från utanmyra, men då är texten omarbetad. Stycket är skriven på rim - bära/kära, går/får, låga/plåga etc. Texten är tidlös. Längtan är vad jag tänker på när jag läser den här dikten. Längtan efter någon som inte längre finns. Men också känslan av ofattbar sorg, ensamhet och någonstans en liten strimma av hopp. Tiden går ju inte bakåt hur gärna vi än skulle vilja det. Kanske något att fundera över - att man ska ta tillvara på det man har. Familj, vänner... 

Man vet ju inte vad som händer i framtiden. Att önska bara en timme tillbaka är omöjligt. Försöka att inte sörja det som inte längre finns, utan glädjas över det man hade förmånen att ha, om så bara för en stund.

Jag tror inte det är alla förunnat att hitta sin själsfrände...

Det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat alls - Alfred Tennyson
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få - Harry Martinson
Två tankar som är fina att tänka på.

"Emellan dig och mig där tändes upp en låga, där tändes upp en eld” - metafor.

Två som möts och blir häftigt förälskade!

“Det är den tyngsta sorg, som jorden månde bära. Att man skall mista bort sin allra hjärtans kära. Det är den tyngsta sorg som solen övergår. Att man skall älska den man aldrig nånsin får”.

Det känns så slutgiltligt. “Aldrig nånsin”. Om någon dör ifrån en. Ogreppbart och helt obegripligt. Aldrig få ses igen. Hur ska man kunna förstå det? Hjärnan vill inte ta till sig en sådan sorg.

“Var skall jag finna den som dessa dygder har?”

Hopplöshet, men ändå en liten strimma av hopp... Att ställa sig själv frågan betyder ju att man någonstans vill uppleva kärleken och närheten till någon annan igen. 

"En börda tung som sten mig möter vart jag går. Bland tusen finns knappt en, som kärlek rätt förstår”.

Känslan av övergivenhet, att få dra hela lasset själv, att inte ha sin själsfrände hos sig. Vissheten om att det inte finns någon annan som kan uppfylla platsen.