Vecka 36

Sofie Sarenbrant, 2010

De båda höggravida väninnorna Agnes och Johanna, har tillsammans med sina familjer, tillbringat en semestervecka i det lilla fiskeläget Brantevik. Stämningen har varit tryckt och regnet har öst ned.

Så för att försöka avsluta semestern på ett bra sätt går paren till den lokala hamnkrogen för att sjunga karaoke.

Väl där blir Agnes man Tobias alldeles för full och bråket mellan dem är ett faktum. Agnes väljer att gå hem tidigare än de andra, men när de vaknar på morgonen är hon försvunnen. Sökandet efter Agnes tar fart med en gång och både polisen och media försöker lösa gåtan. Överraskningar och vändningar avlöser varandra fram till det mycket oväntade slutet.

Personligt citat: "Han var inte hundra procent säker på att han såg rätt och var tvungen att lyfta på en tunn filt som var lindad runt föremålet. Herregud, det såg ut som ett spädbarn”.

Sammanhang: Kommissarie Lars Räffel som leder sökandet efter Agnes befinner sig hemma hos den han tror kan vara gärningsmannen. När han ska hämta mjölk i kylskåpet tar han fel och öppnar frysdörren istället. Det han möts av då är något han sent ska glömma.

Motivering: Det här citatet ger mig kalla kårar. “Herregud, det såg ut som ett spädbarn”, vem blir inte påverkad av de orden? Känslan som kommer när man upptäcker något sådant måste vara obeskrivlig, en tyngd på axlarna som aldrig försvinner. Med bara några få ord lyckas författaren lamslå läsaren i detta citat. Det ger också upphov till många frågor; Vem är barnet? Vad har hänt? Vad ska Räffel ta sig till? Frågorna är många och man lämnas med en stark känsla av obehag efter att ha läst dessa rader.

Kaffe Med Musik

Av Karin Brunk Holmqvist

Budskap

Författaren vill med sitt budskap berätta om vänskapens betydelse, att djupt rotad vänskap ger en trygghet och stark gemenskap.  De tre vännerna Inez, Olga och Viola är i boken rörande överrens angående vänskapen med Svea.  Detta framkommer i följande citat, “Men trots att hon nu hade varit med ett år, kändes det inte som om vänskapen djupnat”. Svea som var inflyttad från Stockholm till den lilla orten Brantevik hade gått med i ortens syförening. Citatet förmedlar svårigheten i att vara inflyttad och bygga upp en ny och djupare vänskap på en liten ort.

Det är inte bara den lilla gruppens gemenskap som skall övervinnas, ibland ska man även accepteras av en hel bygd eller mindre ort där “blod är tjockare än vatten”, Ett exempel på detta “- Jag har alltid känt mig utanför. Ni har så mycket gemensamt. så är det förresten överallt. Vi inflyttade får inte vara med i gemenskapen”. Det är så Svea känner sig i efter flytten till Brantevik. 

Författaren vill även visa vad en djupt rotad vänskap med trygghet kan ha för betydelse, när skygglapparna tas bort, världen öppnar sig och vännerna ger sig ut på en resa full av händelser. “Julsångerna som skvalade i högtalarna gjorde henne sentimental och på något sätt hade hennes väninnor fått henne att tänka annorlunda. De hade tagit hand om henne den där usla kvällen när hon druckit för mycket. Rara var de i all sin enkelhet. Och trevliga var de också, det kunde hon inte förneka. De hade en värme och en äkthet som hon värdesatte”. Svea fick känna av vänskap med trygghet. Fast de tre väninnorna varit oense ibland vilken typ av vänskap som är mellan dem och Svea, så hjälpte alla tre henne den där kvällen hon hade druckit för mycket. Men händer det  något som berör någon av dem är mottot “En för alla, alla för en”.

Eftersom jag tycker om ordspråk, har jag fastnat för en mening, Gösta och Sigvard är inne i en diskussion, något som inte skall eller bör sägas sägs. “Tyst min mun så får du socker, tänker jag ofta, likväl pratar jag bredvid truten ibland, säger Gösta.” Visst slinker det ibland någon groda ur munnen, men ack vad socker det skulle gå åt :-).

Det skall bli spännande att läsa mer böcker av Karin Brunk Holmqvist, hon har en genre som passar mig. Vardagligt, enkelt lite lantidyll och humor.//Kenneth

Analys- Poesiuppgift

ckars

(Text och musik av Lars Winnerbäck)

Stackars mannen med medaljer

som bara putsar sina minnen

Han sitter tyst bland gammalt skrot

kan inte se för allt sot

att ingen sitter mittemot

Stackars hon som flyter med

som aldrig lärde sig ta sats

Hon som ägna all sin tid

åt nåt hon inte ville bli

för det var bara där det fanns en plats

Stackars den som inte bryr sig

Stackars dom som aldrig tyr sig

till andra än sig själva

och stackars fåglarna i bur

Och stackars dom som stänger in sig

hundra dagar utan heder

Ja stackars dom som lever så

stackars dom som tittar på

hur märkligt kan man må

Ja stackars han som aldrig kämpar

Han som säger stackars mobb

Han som hamna först i kön

och blev så nöjd med sin lön

att han glömde sitt jobb

Stackars den som inte bryr sig

stackars hon som aldrig fryser

och alltid får vad hon vill ha

Ja stackars hon som har det bra

Stackars hon som ville opp

men inte började från början

I skara står en man

som låter henne trampa på

och skrapa ansiktet i gruset

Ja stackars han som aldrig gråter

fast han släpar på ett höghus

Vad är det ingen ska få se

som ingen inte redan sett

och vart ska det där huset

Stackars hämmade lakej

och stackars dig och stackars mig

Det är en konstig värld vi lever i

ja ingenting är vad man tror

Denna fantastiska låt har jag lyssnat på otaliga gånger och den blir bara bättre för varje gång.

Framförallt tycker jag att den speglar hur vi människor ser på livet, att vi tycker synd om oss själva fast vi egentligen har det väldigt bra. Detta tror jag är själva budskapet som ska fram. “Stackars hon som aldrig fryser, och alltid får vad hon vill ha. Ja stackars hon som har det bra”.

Wnnerbäck skildrar också många olika sorters livsöden i texten: “mannen med medaljer”, “hon som flyter med”, “han som släpar på ett höghus”. De rader jag fastnat mest för är; “ Stackars mannen med medaljer, som bara putsar sina minnen. Han sitter tyst bland gammalt skrot, kan inte se för allt sot, att ingen sitter mittemot”. Mannen har fastnat i minnen från sin glans dagar och ser inte ens att han nu är ensam och bortglömd. Känslan jag får när jag hör eller läser detta är att man ska ta tillvara på nuet och inte fastna i det förflutna.

Texten i stort tycker jag är en riktig tankeställare, ska vi inte kämpa? Måste vi bara flyta med?

Känslorna jag får när jag lyssnar eller läser den här texten är blandade och beror väldigt mycket på min sinnesstämning. Vid vissa tillfällen kan den få mig att känna lite “jävlar anamma, nu vill jag göra något drastiskt med mitt liv” medan den andra dagar kan göra mig ledsen och nedstämd. Beroende på mitt humör framkallar alltså texten olika känslor, men de är alltid starka, och det är just det som gör den så bra.

Slutrim finns i vissa delar av texten, bl.a sot - skrot - mittemot, sats - plats.

Alliteration finns exempelvis i mannen med medaljer och i hundra dagar utan heder.

Anafor: “Stackars den som inte bryr sig, stackars hon som aldrig fryser.

LIVSFARLIG UTSIKT.

                                                        LIVSFARLIG UTSIKT.
                                                 En spännande roman av Nora Roberts.

Denna boken handlar om en kvinna som heter Reece Gilmore. Reece är på resa från sitt förflutna och hoppas kunna lägga allt bakom sig. Det enda hon har kvar efter en skottlossning är panikångest, ett ärr på bröstet och bilderna av sina döda kollegor. I boken börjar hennes resa, flykten från ångesten, bort från Bosten. Hon har inget mål på resan, men bilen går sönder och hon hamnar i en liten by Angel´s Fists.

Här börjar ett nytt kapitel i Reece Liv. Hon får bevittna nya motgångar som binder samman känslorna från Boston. Reece bevittnar något som ingen skulle få se, och nu vill någon henne illa, få henne att tvivla på sig själv."Teckningen var fasttejpad vid den så att hon stirrade på en död kvinnas ansikte istället för sitt eget. På väggarna golvet och den lilla bänken hade någon skrivit med filtpenna, i en färg röd som blod,en enda fråga, om och om igen. ÄR DETTA JAG?" (Detta citat är taget från sid 264) Någon försöker spela Reece ett spratt och få henne att tro att hon är galen, få henne flykt från byn. Reece vägrar ge upp och vill att rättvisan ska vinna. Hon vägrar att tro sig vara galen!

Denna resa blir som en bearbetning för Reece. Hon måste få en rättvisa för att kunna lägga sitt förflutna bakom sig. Denna gång kan hon ta kontroll och vägra bli svag. Ta tillbaka bitarna hon tappat på vägen.

Det är mycket känslor i boken. Man får följa Reece i detalj och det gör det lätt att komma henne inpå som läsare. Även de alla andra karaktärerna är mycket ingående förklarade. Man känner verkligen deras närvaro. Det är som om man vore en statist i bakgrunden.

Eftersom romanen är så otroligt ingående på psykiska och fysiska känslor kan en del vara självbiografi. Har man inte haft eller varit nära någon med riktigt kraftiga ångestattacker skulle det vara svårt att beskriva dem. För så otroligt bra som Nora Roberts skriver, beskriver man inte bara från ingenstans.

Helt klar en bra, spännande bok och även en hel del härlig romantik. Kan det bli bättre än så?!
// Therese.N.