Stjärnesång
Fr. Nietzsche:
Tonar i natten ej klagande sånger,
hörs ej en vemodig spröd melodi,
som ej är fylld utav smärta och ånger,
endast med längtan, med längtan uti?
Stjärnor, i blånande rymder ni vandra,
i det oändligas vidder ni bo --
Längta ni, stjärnor, o säg, som vi andra
efter att vila i tystnad och ro?
Tonar i natten ej klagande sånger,
hörs ej en vemodig spröd melodi,
som ej är fylld utav smärta och ånger,
endast med längtan, med längtan uti?
Stjärnor, i blånande rymder ni vandra,
i det oändligas vidder ni bo --
Längta ni, stjärnor, o säg, som vi andra
efter att vila i tystnad och ro?
Karin Boye, (ca 14 år)
Analys:
Jag vet för lite om Karin och hennes liv för att utgå något från det - och med i vilken värld hon befann sig i, när hon skrev denna dikt. Det enda jag vet och känner igen, är en förundran över en bottenlös längtan. Suget efter något man vet borde finnas, fastän man inte vet vad. Hur beskriver man något sådant? Kanske som här, med stjärnor och rymdens oändlighet, något som är för stort och för abstrakt för att kunna förklaras. Den tilltalade mig av det gnistrande himlavalv som i mitt huvud skapades en bild och den tilltalade mig av sitt rena djup. Alla har och bär vi på en längtan, och den här dikten satte ord på min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.