”...men den natten visste jag instinktivt att jag hade förlorat henne för alltid. Jag visste det i samma ögonblick som hon såg på mig så där vid sjön. Jag visste det när hon kom nedför trappan. Och jag visste den när hon gömde ansiktet i händerna. Jag fann mig i ensamheten som ett nytt tillstånd av liv. Oundvikligt och bestående.
Kanske var det få jag blev ett med det här huset. Det blev min hud. Min beskyddare. Det har hört alla mina hemligheter; det har sett allt.”
(källa: Linda Olsson, Nu vill jag sjunga dig milda sånger, 2006, sida 44)
Jag har valt att läsa boken Nu vill jag sjunga dig milda sånger (2006) av Linda Olsson. En lättläst och medryckande bok. Olsson vet hur man målar situationer, hon uppmuntrar läsarens fantasi. Hennes personbeskrivning är verkligen lysande. Hennes boks budskap är djup och betydelsefull meddelande om livet. Hon skriver om livsverklighet, därför är hennes berättelse spännande.
Olssons berättelse är om två kvinnor, som på grund av sin djupa sorg, hittade en stark vänskap till varann. Veronika som är ca 30-35 år gammal och Astrid som är en gammal kvinna. Astrid förlorade som ung flicka, bara 6 år gammal, sin älskade mamma. Vad kan bli värre i barnens liv än att förlora en så viktig person i livet som sin mamma?! Astrid hade ingen annan nära människa i sitt liv som kunde ge henne kärlek, tills Veronika kom.
I vårt samhälle i dag saknar vi kärlek. Den enda som kan ge oss glädje och mening i livet. Annars varför skulle vi leva? Vad tror ni?
/Magdalena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.