Boken
är en självbiografisk berättelse och handlar om författarens uppväxt med sin ensamstående,
alkoholmissbrukande far Leif.
Bokens budskap:
Jag
tror att författaren ville ge en bild av hur det är att leva i fattigdom med en
alkoholmissbrukande förälder. Boken handlar också om utanförskap, klasstillhörighet
och längtan efter förändring. 70-talet har ofta utmålats som en välfärdstid,
men med boken förmedlar Åsa Linderborg att det även fanns fattigdom och missär.
Jag tror att syftet med boken och dess budskap handlar om
folkbildning, men det fanns säkerligen också personliga skäl till varför hon skrev den.
I anslaget till romanen kan man läsa att den
är tillägnad författarens barn, Amanda och Maxim. På sista sidan (s.294) undrar
Åsa Linderborg då de är på hemfärden efter Leifs begravning ”Hur ska jag
någonsin kunna förklara för dem hur det känns att somna bredvid en utarbetad
kropp som andas såväl svett, öl och ensamhet som en trotsig dröm om solidaritet
och rättvisa?”
Även
om boken inte ger ett heltäckande svar på den frågan så är Åsas gripande
skildring av uppväxten som är så olikt den som hennes egna barn fick (hon
gjorde en klassresa) ändå ett försök att förklara för hennes barn och
samhället i övrigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.